Första tiden med bebis

Nu har lillan funnits utanför magen i 6 veckor och 2 dagar. De har vart en väldigt intensiv tid men samtidigt sjukt mysig!

När man går och bär sitt lilla mirakel i magen i 9-10 månader så har man rätt så god tid att tänka hur de kommer bli när h*n kommer ut till verkligheten. Man föreställer sig hur h*n ser ut, hur mysigt de kommer bli och vara och härligt allt kommer vara . Speciellt som förstföderska så har man egentligen ingen aning. Man tänker inte på alla sömnlösa nätter, alla bajsblöjor och spyor, hur lite tid man har för sig själv egentligen. All ens tid och energi går verkligen åt till denna lilla lilla människa som är så söt och försvarslös.

Jag kan säga med egna erfarenheter att jag aldrig haft sån inre stress i hela mitt liv. Stress för att hon ska må bra, bli mätt, andas , känna sig älskad. Det blev som en bomb som slog ner direkt när hon föddes. Hela mitt kropp ställde sig in på att ge de här lilla knytet 100% av mig.

Det hade spelat någon roll hur många bloggar jag läste, eller hur många youtube klipp jag kollade på. Jag hade aldrig kunnat förbereda mig tillräckligt för vad som väntade . Man måste uppleva det själv för att förstå.

Men när hon ler åt mig, kramar mitt finger med hela sin hand eller somnar på mitt bröst så glömmer man allt det som känns jobbigt, då är liksom allt värt de. Då känner du den här oändliga kärleken som inte går att beskriva.

Men det är okej att inte känna sig perfekt ibland, för ingen är perfekt. Du är den bästa mamman för just ditt barn och det kan ingen ta ifrån dig <3