FörlossningsBerättelse

Nu kör vi, min förlossningsberättelse utförligt i text.

 Jag var beräknad den 11 maj 2017. Gud vad vi hade ställt oss in på de datumet, så äntligen kom den gyllende 11 maj. Vi var så pirriga och tänkte ”idag händer det” men icke! Den 11 maj flög förbi och så blev det den 12 maj, den 13 den 14. Man började bli riktigt frustrerad. Vadå jag skulle inte gå över, hade ställt mig in på att hon kanske skulle komma tidigare . Men sen började jag tänka att jag får gå två veckor över tiden. Så jag ställde om hjärnan på att de skulle bli den 25 maj hon skulle komma. Dagarna gick fruktansvärt sakta, Men så den 20e maj kl 06-07 på morgonen någongång minns jag att jag satt på toaletten och när ja skulle torka mig vart pappret helt slemigt som en stor slemmask. Jag ringde direkt min pojkvän och berättade om masken och tänkte nu, nu är det på g. Förbered dig älskling. Jag var så exalterad så det blev inge mer sömn för mig denna dagen, utan vi gick ut på promenad i skogen och plockade blommor,skulle snabba på värkarna lite tänkte jag. Fick lite halv ont men verkligen ingenting som jag inte kunde hantera eller gjorde sådär super duper ont. Söndagen kom och den vart ganska lik lördagen, jag började googla på allt som finns att göra för att starta förlossningen. För nu var jag ju halvvägs tyckte jag, nu ska jag fan inte vänta längre. bad mamma köpa hallonblades te. jag gick i trappor gjorde yogaövningar, men inte ett skit hände den kvällen. Så kom måndagen och nu var jag riktigt less. Jamalde var hemma från jobbet för att vara redo att åka in med mig. Vi båda var sjukt uttråkade, spända, men less på denna väntan så vi drog ut och körde basket, benböj, hoppade och höll på som två små barn. Allt för att det typ skulle säga ”plopp” och hon skulle komma ut ( trodde jag) . Natten mellan måndag och tisdag var bland den värsta natten i mitt liv. Tror jag sov ca 30 min på hela natten, hade så fruktansvärt ont, kunde inte äta och låg på toaletten och spydde av smärta och illamående. Då kände jag att det fick räcka, jag orkar inte längre. På morgon kvisten så ringde jag förlossningen och sa att dem får fan sätta igång mig nu, mina värkar var oregelbunda men eftersom dem ändå skulle sätta igång mig om 3 dagar så kände både dem och vi att de är onödigt att låta mig gå och lida dem sista dagarna. Vi fick åka in till Huddinge förlossning på en kontroll, då var jag öppen 3 cm. Ja hade hört att man minst var tvungen att vara öppen 3cm för att bli inlagd, så jag blev sjukt glad när barnmorskan konstaterade de. Men problemet var ju att jag hade noll krafter hade inte fått riktig sömn eller mat på 4 dagar nu. Så jag var alldeles för trött för att klara av en förlossning, och de kan ja säga nu i efterhand att ja är sjukt glad att dem gav mig morfin spruta i skinkan och mat innan ja sattes igång. Efter jag sovit några timmar så var det dax. Då hade jag hört ca 4 andra kvinnor föda i rummen bredvid, så lite halv skrajj måste jag erkänna. Men nu var det dax för mig. Oj va nervöst det var men samtidigt pirrigt.

Dem började med att ta hål på hinnorna, hennes huvud va tydligen så långt ner så vattnet kom inte ut på en gång utan de sipprade hela tiden så jag var tvungen att ha på mig en stor blöja i nättrosor, så sexigt! 😀 Men det hände inte speciellt mycket så dem fick tillsätta värkstimulerande dropp också, ganska hög sådan eftersom min kropp fortfarande var påverkad av morfinet. Men efter ca 1 h började ja få ont, då kom dem riktiga värkarna och ofta, inte alls så chill som jag hade haft hemma om man jämförde med de här. Så jag bad direkt om lustgasen. Ja trodde faktiskt att den skulle hjälpa mer, jag tror mest det var psykologiskt att den hjälper. För värkarna var typ densamma bara det att man var sjukt snurrig i huvudet, i och med att ja inte heller hade fått så många timmars sömn så höll jag på att däcka flera gånger när det blev lite för mycket gas. Minns att Jamalde sa flera gånger ”Sluta ta så mycket av det där droggrejen” hahah. Så borta blev jag.
Efter en liten tid ( har ganska dåligt tidsbegräpp) Ville jag bara få ut ungen var allt jag är fokuserad på. Men nu kände jag att lustgasen inte räckte, nu började det göra riktigt riktigt riktigt ont. Så jag ber om en ryggbedövning. Av mina vänner som fött barn så är det tydligen rena lyxen efter man fått den här ryggbedövningen, all smärta försvinner och du kan äntligen pusta ut. Den lyxen längtade jag efter, jag behövde en liten paus från smärta. Min kropp kommer ge upp! Man skall ha ca 6 värkar på 10 minuter men jag hade upp mot 8 st. Det blev för mycket för min kropp så min livmoder kunde till slut inte återhämta sig efter varje värk och då inte kunde ge barnet tillräckligt med syre, hennes hjärta börja strula och blev jätte oregelbundet. Jag hade så ont så jag inte visste vart ja skulle ta vägen, jag var så sjukt borta i huvudet. Men ja minns att jag hör min pojkvän jamaldes röst säga ”Michelle tänk på barnet nu” så kollade ja upp och såg massa folk i rummet. Då förstod jag att det var något som inte stämde. Dem kom in med olika prover/tester och någon stor spruta. Precis när dem skulle ge mig sprutan så overkligt nog började mina värkar lugna ner sig och då kunde min kropp ge bebisen bättre syre så hennes hjärta började se bra ut. Ja hörde hur folk pusta vid mitt huvud och förstod att allt såg bra ut igen.

Tiden tickar på och ingen läkare syns till, det hade kanske gått ca 30-40 min sen jag bad om ryggbedövningen då jag fått tagit värkarna enbart med gasen och det var nog den värsta smärtan i mitt liv, de tog aldrig slut och ja kunde inte göra ett skit för att förhindra den. Tillslut blev jag riktigt irreterad och bad Jamalde ropa in läkaren igen för typ 3 gången. Han var tydligen upptagen, som vanligt min jävla tur. Efter 45 minuter kommer han in. Äntligen! Men det var bara det att han skulle tvätta hela ryggen, ge två bedövningarna och sedan ryggbedövningen OCH du var tvungen att ligga helt stilla, lätt med dem värkarna jag hade. Men jag gjorde mitt bästa.

Nu väntade jag på den där lyxen, där jag kunde vila och äta lite för det behövde jag verkligen! Värkarna avtog sååå skönt., men efter 10 minuter kom dem tillbaka, inte lika intensiva, jag kunde andas igenom dem. men jag fick ingen jävla vila? Det var bara att forsätta ta smärta på smärta på smärta. När jag till slut börja känna att jag skulle bajsa på mig, den känslan man har hört och läst om, att då börjar det närma sig ankomst. Så jag blev glad men samtidigt lite rädd för nu var de dags för krystvärkarna och trycka ut en bebis genom mitt fiffihål. Jag låg till en början på sidan och krystvärkarna sattes igång. De var så intensivt så det gick inte att motstå, hela kroppen skaka och man bara skrek rakt ut. Efter 20 min av krystvärkar så bad dem mig ändra ställning då hon inte tröcks ner tillräckligt så jag hamnade på alla fyra i sängen. Där kände ja skillnad för nu började det svida och bränna där nere och så hör jag barnmorskan säga ” Nu får du inte krysta”. Det var den längsta minuten i mitt liv, ja kände hennes huvud sitta fast där nere och de brann så mycket att jag låg och grät. fyfan trodde att min klitta skulle explodera där. Till slut sa hon krysta NU. Vilket jag gjorde och sekunden efter hör jag bara ”äääähh” ( ja ni fattar bebis skriket) Kollade ner och ser min lille bebis ligga under mig när ja står på alla fyra, de är blodigt och jag känner mig fortfarande helt borta. Får upp henne på bröstet och hon tar bröstet nästan direkt och börja äta, en riktig lite tjockis tjej. Hon åt och åt och tog bröstet helt perfekt.
Nu skulle jag börja trycka ut modekakan också, vilket man har hört både si och så om. Men för mig gick det jätte bra, dem drog lite i navelsträngen som sitter fast i modekakan medans jag krystade så var den ute. Sjukt att få se den. Stor som satan och häftig.

Vi fick tillslut komma upp på BB då var klockan ca 23.00 . Allt som allt på förlossningen så sattes jag igång vid 15-15.30 och Hailey var ute 20.45 så det var ändå en ganska snabb första gångs förlossning, men dem sa att det gick så fort för att jag fick vänta så länge på ryggbedövningen så jag hade hunnit öppnas till ca 7 cm och då hjälper inte bedövningen så mycket. Därför blev det en snabb förlossning och nu i efterhand är jag ganska glad att jag fick den så sent så jag slapp ligga där ännu längre.

Den mesta av denna berättelse från förlossningen har jag fått återberättad och läst i min journal om. Jag var duktigt borta och förstod inte alltid vad som hände. Men det var den häftigaste upplevelsen jag någonsin upplevt.

Tack för att du tog din tid att läsa om min förlossning
PUSS